Alltså, det är ju så för det mesta, som bekant. Att jag nästan bara skriver i november har blivit min rytm; resten av året redigerar jag och försöker förstå det jag har skrivit för länge sedan. Det är bara en månad då jag verkligen inte har någon driv alls och det är i januari. Herregud så lång denna månad är!
Under flera år har jag sagt att ”när det är 2020, då ska jag…” – vadå? Jo, jag har närt en dröm att få jobba med Jeux Olympiques de Jeunesse. Alltså ungdoms-OS. För alldeles strax startar de – i Lausanne!
I juni öppnades portalen där man kunde anmäla sig som volontär. Jag såg det som min chans att faktiskt GÖRA något i januari, annat än att stirra i väggen och undra vad min uppgift på jorden egentligen är. Och i oktober fick jag reda på att min ansökan blivit accepterad.
I december hämtade jag ut min jacka, idag var jag på informationsträff, imorgon börjar jag arbeta – för på torsdag smäller det! Spelen kan börja.
Men hur kul kan inte detta bli? Volontärer från när och fjärran, drygt 1800 ungdomar mellan 15 och 18 år som tävlar, 50 nationer. Följ mig på Instagram, så lovar jag att rapportera om mina upplevelser!
Det finns få saker som är så härliga som när solen värmer igen och lunchen, gärna ostfondue vid dessa få tillfällen, kan intas utomhus. Då sitter vi kvar länge på restaurangen (för länge, enligt vissa) och dricker kaffe och äter kakor som avslutning. Sol och snö – kanske den bästa av kombinationer, trots allt.
Att reparera porslin enligt japansk tradition – kintsugi – är en konst. Vi gick en snabbkurs när vi var i Tokyo och nu har jag snart lyckats reparera en tallrik som ramlade i golvet här hemma. Med lite tur blir det bästa kakfatet!
Sjön vi bor vid är ett substitut för havet; det är ofrånkomligt när man som jag är uppvuxen i Göteborg. Ändå finns det något magiskt med bergen runt omkring – och så förstås alla vackra städer längs med vattnet. Här: Vevey. Tog en utflykt dit och gick på historiska muséet för lite research kring ett av mina bokprojekt.
